Hästdjungeln

Att hitta rätt i hästdjungeln är inte det lättaste. Vilken tränare ska man rida för, vems lära är rätt, vad vill jag göra med min häst? I dagens hästbransch ploppar det upp nya metoder titt som tätt och de flesta får sin egna skara av anhängare som predikar läran vidare, nästan som en sekt.
Problemet är att egentligen är det ingen metod som är fel eller rätt. Det beror helt på vem som använder sig av metoden, vilken häst man försöker att praktisera den på, vilka förkunskaper man har och om man har en naturlig talang för djurhantering. I princip kan man säga att det är bra att lära sig lite av varje. Alla hästar är olika och så länge man själv är öppen och ödmjuk för att läsa av hästens humör och signaler så kan man hitta den ideala vägen för just det ekipaget.
Alla behöver inte bli dressyrryttare eller NH-proffs, men det finns något i varje gren som är nyttigt att använda sig av, likaså som det finns något i alla metoder och grenar som är mindre lämpligt att eftersträva. En allsidig tränad häst är en välföreberedd häst och en glad häst( en "glad" häst gillar att arbeta, mår bra i kropp och själ, är trygg i sin vardag, klarar av att utföra det man ber den om) . Omväxlingen stimulerar psykiskt och håller träningen rolig. Du som ägare har ett ansvar för att din häst ska må bra och ha motivation att arbeta med dig, vad den sedan arbetar med är mindre viktigt. Det gäller för tömkörning, hoppning, westernridning, markarbete eller voltige. Alla är vi osäkra i början och behöver lära oss, det är ingen nyhet, men likaså behöver hästen lära sig att arbete är rolig och att du som arbetar med hästen är rättvis. En överansträngd häst blir ofta omotiverad, frustrerad och så småningom ovillig. Hästen är från grunden alldeles för snäll, den jobbar trots smärta, trots motsägelsefulla kommandon och förvirrande signaler utan att protestera. Och de flesta hästarna är tillräckligt starka för att protestera, ingen tvekan! De få individerna som faktiskt säger ifrån med hjälp av stegring, bocksprång, ovilja, ilska eller aggression får ännu mer straff för att människan blir rädd att hantera denna- den perfekta onda cirkeln är skapad.

Varför ser man då det dagligen vart man än vänder sig i hästbranschen? Ridskola, privatstall, nästan överallt är det samma bild: stressade och missnöjda hästar med en himla massa utrustning som ger ryttaren möjlighet att kontrollera den genom våld. Blodiga hästmunnar, bakåtstrukna öron, hästar som vägrar att gå in i transporten och blir tvungna med pisk eller linor. Hästar som travas varv efter varv med hård hand och får pisk så fort den försöker att slå sig fri när den missförstår eller helt enkelt inte orkar mer. Människor som har provridit häst efter häst utan att hitta den rätte.

Då kanske det är dags att börja fråga sig själv varför det är så? Att börja leta fel hos sig själv istället för att skylla på hästen. Att börja kolla på varför hästen reagerar som den reagerar, backa ett steg i utbildningen, ändra inlärningssättet eller lägga något annat på schemat. Det är inte ofta det handlar om ovilja eller ren skadeglädje från hästen som den gör på ett visst sätt. Ingen häst står i hagen eller boxen och klurar på hur den ska jäklas med sin ryttare just idag! ”Idag ska jag minsann vägra gå i form för att du ska få jobba lite etxra!” Inte så troligt. Du skulle också tröttna om du blev tvungen att utföra samma rutin dag efter dag, samma läxa, om någon står och tjatar oms amma sak om och om igen.

Det är lite av ett mysterium varför man alltid envisas med att anpassa hästen till ryttaren även om ryttare är tydligt oerfaren och ger missledande signaler, både från marken och från ryggen. Man ger djuret ingen chans att reagera rätt och blir ändå arg när reaktionen uteblir eller inte är som man tänkt sig.