Trött så trött...

Ja det är jag faktiskt. Trots att allting går bra (nja nästan allt, bortse från min hunds dyra hälsa) så är jag bara hemskt trött helt plötsligt. Kan ha att göra med kommentarer från en viss hästsida, men jag tror att orken börjar ta slut.
Har ändå en till människa inuti mig att tänka på och trots att de som känner oss och har sett oss träna tycker vi är ett duktigt ekipage (Argus och jag) så kan man tydligen inte duga i allas ögon.

Jag känner inget behov av att förklara mig egentligen, förutom i en punkt:
varför i gudans namn ska jag vilja ha ett bett i munnen på min häst för ren kontroll, av ren rädsla att han ska dra iväg, ge mig själv en möjlighet att med flit göra honom illa för att jag inte ska vara osäker?

Detta handlar om varför jag anser mig ha bättre kontroll över argus i grimma än med träns och bett. Nu vill jag inte vara orättvis mot någon, men argus känns som en av de snällasta hästarna att hantera i stallet, åtminstone för mig, mycket för att han ÄR välhanterad och vet sin plats, mycket för att han är trygg och vet atth han inte får ont pga mig, så han kan lita på att jag tar hand om honom i samtliga situationer.
Jämför med försäljningshästarna som inte stannar länge i stallet och inte blir helt avslappnade och kan känna sig trygga och "hemma", där kan man förstå att de saknar tillit i vissa situationer.

Men gör ett bett tilliten större? Snarare tvärtom! Om jag har ett bett i munnen på min häst, där det finns tusentals nerver och känslig hud och kött, då ska jag väl fan i mig inte slita tag i bettet för att kunna ha kontroll över hästen? För hästen betyder smärta inte att den ska slappna av, tvärtemot blir den nog ännu mer skärrad även om den tvingas kvar på plats.

Hade argus inte känt tillit till mig och genomfört alla mina delmål som jag vill hade jag aldrig haft honom i vagn, varken med eller utan träns och bett.
Vi var välförberedda för momenten och det har aldrig funnits något moment av osäkerhet i varken hans eller minskalle, då hade jag kunnat lägga ner direkt.

Så alla andra diskussioner kan jag ge blank fan i, men jag har LÄRT mig att hästens mun ska behandlas med största varsamhet, och att det viktigaste är att ha en bra och stabil grund som ger en trygg och tillitsfull häst, INTE att ha metall i käften som jag kan slita tillbaka hästen ifall den skulle få för sig detta.
Argus kanske blir osäker någon gång, men när han är i grimma så vet han sin plats, med mig busar vi inte som med de andra hästarna, ston pratar vi inte med öht vid hand och halt är halt. Detta fungerar, kanske enbart med honom, kanske skulle det göra med alla hästar om man orkade lägga ner tid på detta. Men det fungerar. Min hästs mun är oersättbar. Punkt slut.